IMPORTANCIA

Du vaknar upp i ditt sovrum, i huset du själv har byggt med hjälp utav dina vänner och din familj. Ljuden du oftast vaknar utav är skott och bomber. Men dem hörs oftast svagt, det är inte i din stad. Men inatt... inatt är det i din stad. Det är inte bara ljud, de är oljud. Du sätter dig upp på sängkanten för att samla dig i några sekunder. En sekund går, två sekunder går - Dem känns som evigheter. Du ställer dig upp och kollar ut genom ditt fönster, massor med rök och explotioner. Människor som brukade promenera ute på gatan, dem promenerar inte längre. Dem flyr. Du springer snabbt runt i hela huset och väcker din familj, som redan är vakna och livrädda. Dem vet vad det är som försigår. De väntade bara på att du skulle komma och säga vad planen är, ska vi gömma oss? ska vi gå till grannen? ska vi... fly?

 

Snabbt tar alla fram var sin ryggsäck och börjar packa ner dem viktigaste sakerna, kläder, blöjor till bebisen, pass och pengar. Oljuden utanför huset hörs högre, dem kommer närmre. Tiden blir tätare och du känner pulsen öka. Skräcken komma. Sedan springer ni allihopa ut ur dörren, och bara flyr mot havet. Du håller barnet i famnen och försöker trösta de samtidigt som du rör dig så snabbt de bara går. Efter flera timmar når du gränsen, och en gummibåt med 40-50 tals andra familjer står i hamn. "Sätt er ner i båten! Vi åker nu!" skriker en passagerare som håller i två skrikande barn. Ni sätter er i båten, och ni är iväg. Ni har lämnat allt. 

 

Efter några dagar hamnar ni på land. Men det är inte tillräckligt. Du har ett mål. Sverige är ditt mål, för där har du släkt. I Stockholm har dina kusiner ett hus, dit vill du. Enda sättet att ta sig dit är till fots och möjligtvis en färja från Tyskland, om dem tillåter det. OM dem tillåter det. 

 

Du har gått i flera dagar nu, lyckats ta dig över baltiska havet och in i Danmark. Några hundra kilometer kvar (till fots såklart) sedan är du och din familj framme i Sverige, i Malmö. Du bär ditt sovande barn, som också har blivit sjukt under resan hit, febrig och snuvig. Men en kämpe. Fötterna värker och törsten är obeskrivlig. Men du klarar dig, du tar dig över till Malmö och hamnar i Malmö Central för att få hjälp. Det får du. Du får din hjälp. Du får mat, du får ett sovställe över en natt. Men sedan måste du vidare till Stockholm. När du går fram att prata med tågföraren ber dem dig köpa en biljett för att kunna fortsätta resan till Stockholm. Köpa biljett? Med vad? Dem få syriska punden du har kvar i fickan? Det känns återigen hopplöst för dig. Och du går iväg för att meddela din familj om det stora problemet ni fick efter allt ni har behövt gå igenom de senaste dagarna.
"Hur ska vi ta oss till Stockholm?" 

 

Jag gör det. Varför ska flyktingar som har flytt i flera dagar från sitt bombaderat hemland behöva bry sig om att betala biljetter? Om Sverige och dess stat nu ska hjälpa flyktingar vore det en bra sak att bjuda på en resa till deras slutstation.